ur Dagens Industri, 95-06-06
Att starta ett nytt högteknikbolag kostar ett par hundra miljoner. Sådana riskkapital går inte att uppbringa i Sverige. Källorna och förmedlarna är många – men det är också villkoren och begränsningarna. Och för dagens “rika grosshandlare” finns andra sätt att förvalta förmögenheten än vad som erbjöds när industrin var ung.
Att starta ett nytt högteknikbolag i Kalifornien kostar i genomsnitt 250 Mkr. Kostnaden i Sverige är inte särskilt mycket lägre. Det rör sig alltså om något hundratal miljoner kronor. Finansiering – riskkapital, lån – på den nivån till nya företag utan materiella säkerheter finns inte i Sverige. Därför finns det få nya högteknikbolag i Sverige.
Det finns hundratals företag, institutioner och myndigheter som arbetar med att förmedla eller tillhandahålla riskkapital, men det visar sig snart att de som vill stödja ett nystartat bolag bara kan tänka sig mycket små belopp, medan de som satsar större belopp kräver att företaget redan har uppnått en betydande omsättning. Något sätt att kombinera dessa två erbjudanden ges inte.
De små beloppen räcker inte för att nå så långt som krävs för att få tillgång till de större beloppen – och därför är det naturligtvis poänglöst att satsa de mindre beloppen över huvud taget. Det ser ut som ett systemfel!
Antag att du har en väl analyserad affärsidé med fungerande teknik och en stor internationell potential som enligt de experter som du konsulterar skulle behöva en investering på cirka 100 Mkr. Vart går du då?
Nutek (f d STU) har av tradition varit ett ställe där en uppfinnare kunnat få hjälp med patentansökningar och prototyper. Denna verksamhet är nu på sparlåga. Nutek har bara några tiotal miljoner om året för att stödja nya företag. Det nybildade Innovationscentrum som fått 500 Mkr av löntagarfondspengama finns f n i Nuteks lokaler. Innovationscentrum har av något skäl beslutat att inte satsa på högteknikbolag och vill begränsa satsningarna till ca 200 000 kr per företag – ungefär halva kostnaden för en enda internationell patentansökan.
Almi Företagspartner AB har övertagit huvuddelen av verksamheten i de nu nedlagda regionala utvecklingsfonderna. Regeringen har planer för att Almi förutom sin övriga rådgivande och utbildande verksamhet ska bli en “första instans” för alla frågor beträffande riskkapital. Almi förfogar också självt över några hundratal Mkr i riskvilligt kapital men satsar ogärna sällan mer än någon miljon per företag.
Nyföretagarlånen som sedan första juni i år administreras av Almi, satsar högst 1 Mkr per företag, och förutsätter i så fall att en bank samtidigt ställer upp med en annan miljon och att entreprenören själv kan ställa upp med några hundra tusen.
Industrifonden är en statlig stiftelse. Fonden kan efter noggrann utvärdering satsa de tiotal och även hundratal miljoner som ett avancerat högteknikprojekt skulle behöva för att nå internationell framgång, men kan bara bidra med 50 procent av det totala finansieringsbehovet. Resten måste entreprenören finna på annat (privat) håll – och det finns sällan något annat håll. Entreprenören har ju redan använt sina och familjens pengar för att utveckla sin affärsidé.
Andra liknande fonder finns. De kräver alla ett stort mått av egen finansiering och ställer dessutom ytterligare villkor. Nordisk Industrifond att det ska finnas ett nordiskt samarbete, Troponer Invest, AC Invest och Norrlandsfonden att företaget ska ligga i Norrland, Swedcorp och Swedfund att projektet ska ligga i ett U- eller Östland och att det ska finnas en lokal partner, Svensk-Norsk Industrifond att man ska ha en norsk partner.
Att klämma in ett nytt högteknikprojekt i dessa kostymer är ofta omöjligt och i vilket fall sällan befrämjande för projektets utveckling.
Atle och Bure fick för några år sedan några miljarder vardera från löntagarfonderna för att satsa på nya bolag. Men i och med att de samtidigt noterades på börsen har sådana satsningar uteblivit.
De måste försvara sina kurser och satsar därför inte gärna på saker som inte ger omedelbar avkastning. (Bure använder för tillfället sina riskkapitalpengar till att kämpa med andra aktörer om förmånen att få stycka gamla Skåne-Gripen.
Atle och Bure har tillskapat några dotterbolag vardera, som Produra, KapN, Vencap, HIDEF Kapital, Linc, MIAB och Partnerinvest för att göra riskkapitalsatsningar, men även dessa finns numera på börsen och satsar därför enbart i mogna bolag.
Tillsammans med bankerna har ytterligare några nya “riskkapitalbolag” startats av Atle och Bure, exempelvis Fylkinvest tillsammans med Nordbanken och Småföretagarinvest tillsammans med Handelsbanken. Men dessa bolag har mindre än 100 Mkr i kapital. Det senaste och största bolaget i den här raden är Novare Kapital som har skapats av Investor och S-E-Banken. Det har 100 Mkr i kapital.
Andra bolag som har hållit sig framme när löntagarfondernas pengar omvandlades till riskkapital är företagsförädlare av typen Nordic Capital och Svolder. De går in och städar i bolag med omsättningar över 100 Mkr. Några kända namn i Nordic Capitals portfölj är t ex Liber, Anticimex, Transwede och Karlshamns, fina bolag men tyvärr inte några nya högteknikföretag. Andra riskkapitalbolag med liknande verksamhet är Företagskapital och Industrikapital.
Gamla så kallade “venturebolag” som Four Seasons och Euroventures kan någon gång i början av 1980-talet ha gjort investeringar i nya företag men är numera framför allt intresserade av bolag som redan har en omsättning på några tiotal eller hundratal miljoner.
Bolag som Hexagon, Incentive och Investor är mer investmentbolag än riskkapitalbolag och satsar pengar i bolag när de kommit upp i omsättningar på några hundratal miljoner.
Ett av de få privata initiativen för att förse nya bolag med riskkapital är Innovationsmarknaden (IM) som köper in sig i nystartade bolag och sedan gör emissioner åt dem och därefter håller marknad för de emitterade aktierna på en egen börs med handel en gång i veckan.
Detta är ett utmärkt initiativ, men trots att det finns namn som Rausing och Nicolin bland grundarna har IM valt att satsa försiktigt i bolag med begränsat kapitalbehov, i vad som på engelska kallas “me-too” företag, som drar nytta av en expanderande marknad eller trend utan att själv ha några större fördelar framför konkurrenterna. Denna typ av företag kommer igång lättare än de genuint innovativa företagen men har oftast också lägre potential.
En avläggare är Innovationsinstitutet som kommit på affärsidén att köpa in gammal sovjetteknik från Ryssland. Ingen dum idé, men knappast befrämjande för svenska entreprenörer.
Exempel på andra privata initiativ är Traction, Pernovo, Affärsstrategerna och FöretagsByggarna som inriktar sig på investeringar i relativt tidigt skede. Var och en av dessa har naturligtvis sina egna regler och även sammantaget är deras kapitalbelopp begränsade. Ingen av dem skulle nog mäkta med en investering på 100 Mkr hur bra potential ett projekt än skulle ha.
Däremot kan de förmedla erfarenhet och kapital till mindre projekt. Det finns teknikbyar och stiftelsen som hjälper forskare att starta nya företag baserade på egen forskning. Idéon Vision i Lund, Stiftelsen Teknikhöjden i Stockholm och Chalmers Innovation i Göteborg är exempel på detta. Resultatet har emellertid varit ganska klent. En duktig forskare drivs vanligtvis av helt andra krafter än en bra entreprenör.
Några försäkringsbolag, exempelvis AMF och Skandia har beslut om att satsa några bråkdelar av procent av sina tillgångar i småbolag och det är stora pengar. Men djärvheten sträcker sig inte längre än till “onoterade” bolag. Att de dessutom skulle vara nya, utan substans och utan vinstgivande omsättning vore alltför djärvt.
Flera av de svenska internationella storföretagen satsar vardera upp till 10 miljarder per år och mer på FoU, men så gott som uteslutande på egna projekt.
Många tror att bankerna – åtminstone ibland – kan satsa på nya bolag (eller gjorde detta på det glada åttiotalet) men enligt banklagen måste banken kräva fullgoda säkerheter för sina lån och då räknas inte immateriella tillgångar.
Fondkommissionärer eller Corporate Finance-avdelningar på banker har undantagsvis hjälpt entreprenörer på traven genom att göra en “private placement”. Men det blir mycket sällan, för erfarenhet och kunskaper för att värdera nystartade bolag saknas oftast.
När nu såväl privata som statliga finansieringskällor verkar vara stängda för högteknikentreprenören, frågar man sig om det inte går att göra som förr när industrin var ung.
Entreprenörerna sökte upp kapitalstarka personer och fick de pengar som behövdes för att misslyckas ett par gånger och sedan komma igång med företag som ABB, AGA, Alfa-Laval, Atlas Copco etc.
De belopp som rika grosshandlare satsade på den tiden motsvarar i dagens penningvärde ungefär de belopp som skulle behövas i dag. Och i dag finns många nya kategorier som har stora pengar, från idrottsmän till storbolagsdirektörer. Men i dag finns också nya, enklare och effektivare sätt att förvalta sin förmögenhet. Man kan placera i obligationer eller på penningmarknaden och få en mycket bättre avkastning.
I dagens samhälle som erbjuder så många snabba och relativt säkra klipp är det bara entusiaster som är villiga att satsa pengar på långsiktiga och osäkra projekt – och då bara en mindre del av sin förmögenhet. Därför är det nödvändigt att staten griper in – om vi nu vill ha några nya internationella bolag.
Det finns två enkla och snabba sätt. Det ena är att öka anslagen till Nutek för stöd till nya avancerade företag och samtidigt öka Industrifondens medel och ta bort 50-procentspärren från deras instruktioner.
Det andra är att staten ställer ut garantier för vanliga kommersiella banklån som kan ges till projekt som har blivit analyserade och godkända av antingen Industrifonden eller Nutek.
Förslaget att sälja statens andel i Atle och Bure och föra över intäkterna (på cirka en miljard) till ett nytt riskkapitalbolag för nya bolag i Industrifondens regi är ett steg i rätt riktning under förutsättning att Industrifonden får rätt att besluta om pengarna enbart på basis av de nya företagens egna meriter och möjligheter, och inte styrs av administrativa villkor i sina satsningar.
Tyvärr ryktas det redan att ett villkor ska vara att kapitalet ska hållas nominellt oförändrat i det nya bolaget. Tanken är vettig, men kortsiktiga lönsamhetskrav är alltid snedvridande för bedömningen av långsiktiga projekt.
AAPO SÄÄSK