ur Dagens Industri Torsdag 20 april 1995
Med en bråkdel av stödet till etablerade företag skulle vi i Sverige kunna odla fram ett nytt storföretag per år. Sverige måste liksom Japan och USA satsa kraftfullt på innovativa företag, som kan klara sig i internationell konkurrens.
Alla politiska partier är överens om att det behövs fler nya företag med internationell potential i landet. Men vidstående kurvor från finansdepartement visar ett stort gap mellan ord och handling. Medan den konstgjorda andningen åt etablerade företag är massiv och till och med har skjutit i höjden under senare år är innovationsstödet futtigt.
Den övre kurvan visar statens bemödanden att klara av dagens problem medan den undre visar hur mycket man satsar på framtiden. Kanske borde de två kurvorna byta plats?
Den nya regionalpolitiska miljarden till småföretag kommer inte att förändra bilden märkbart.
Att Almis verksamhet, vilket näringsministern tydligen hoppas, skulle
Inte heller den föreslagna avdragsrätten för investeringar i onoterade företag kommer att ändra situationen nämnvärt. Varför tro att folk ska satsa pengar i osäkra groddföretag när man kan få samma skatterabatt för trygga satsningar i “konserverande” små eller medelstora onoterade bolag? Och hur många bra groddföretag kan det finnas att satsa sina pengar i när det under decennier har saknats pengar till utsäde?
Det krävs i dag uppskattningsvis i snitt minst 200 Mkr i riskpengar för att lägga grunden till ett nytt internationellt framgångsrikt företag i den klass som har omsättning på några tiotal miljarder. Antag att bara var tjugonde satsning lyckas. För att få fram ett enda nytt internationellt storföretag skulle det då behövas cirka 4 miljarder kronor.
Om man omfördelar 5 procent av nuvarande konserverande stöd till innovationsstöd skulle man således kunna lägga grunden till ett nytt storföretag per år.
Det verkar nästan för bra för att vara sant. Skulle en så blygsam insats kunna rädda Sveriges välfärd? Ja, varför inte!? Och visst skulle en offensiv satsning av den typen imponera mer på omvärlden än aldrig så resoluta nedskärningar i barnbidrag och äldreomsorg.
Pengarna får inte ta formen av subventioner eller bidrag utan bör utformas som kommersiella lån. Skillnaden mot banklån skulle vara att företagsinteckning accepteras som enda säkerhet och att anstånd med betalningar av räntor och amorteringar ges under en inledningsperiod.
Ett alternativ som föreslagits av Sture Larssson på denna sida (Dialog 23/3) är att staten ger en lånegaranti direkt till affärsbankerna. Genom att banken är med från början kan den senare övergången till kommersiell finansiering underlättas, en känslig fas i det nya företagens utveckling. Detta skulle då leda till att en större andel groddföretag lyckades nå kommersialiseringsstadiet.
Med en etablerad bankkontakt kan sedan företagen efter en lyckad startfas söka notering på den av Nicolin och Rausing inrättade Innovationslistan för att så småningom gå vidare till andra listor för att finansiera behovet av ytterligare expansionskapital.
Någon fruktar kanske att det ska bli för mycket byråkrati om staten står som finansiär. Men om ingen annan gör det, vad har vi för val? Organisationen och de administrativa resurserna för att genomföra den inledande satsningen finns redan hos Nutek/Almi och projektbedömningskompetensen finns hos Industrifonden. Det är bara pengar för detta ändamål som saknas.
I Japan, Sydostasien och USA, ja även inom EU, gör staterna kraftfulla satsningar för att främja framväxten av internationellt konkurrenskraftiga innovativa företag.
Ett exempel är hur den japanska motsvarigheten till Nutek, som heter Miti, satsade miljardbelopp för att hjälpa japanska företag att bli världsledande inom mikroprocessorer och dataminnen i början och mitten av 1980-talet. Det lyckades över förväntan!
Det amerikanska försvarsdepartmentet satte därför in en motstöt. Tillsammans med den amerikanska industrin satte man 1987 upp ett utvecklingsprojekt, Sematech, för att hämta in japanernas försprång. Man satsar numera 200 miljoner dollar extra per år utöver företagens egna forskningsbudgetar, statens stora stöd till unversitetsforskningen på området och utöver statlig upphandling. Efter fem år hade USA återtagit sin världsledande ställning. Sådana tag skulle behövas även i Sverige!
Aapo Sääsk