Om ABB flyttar ut, skogen krymper och Volvo följer varven…

ur Dagens Industri, 92-09-04

Idag satsas en miljard per år på riskinvesteringar för industriell återväxt. Staten vill avsätta 6 miljarder. Men behovet räknas i tiotals miljarder. Det kostar 250 Mkr att starta ett enda nytt teknikföretag.

Den svenska industrin behöver fler nya internationella exportföretag. Det är alla överens om. Men få har en klar uppfattning om vad det kostar.

Det område i världen som för närvarande har flest nya teknikföretag är Kalifornien. Startkostnaderna där för nya teknikföretag har under det senaste decenniet stigit från i genomsnitt 50 till i genomsnitt 250 Mkr per företag.

Det kostar naturligtvis i stort sett lika mycket att starta ett nytt högteknologiskt företag oavsett var i världen det sker – alltså även i Sverige.

De flesta små eller mellanstora svenska exportföretag arbetar med traditionell teknik eller på mycket begränsade nischmarknader. Där kan ingen större tillväxt ske.

Det är bara våra storföretag som satsar på att utveckla och marknadsföra ny teknik i större skala.

ABB satsar dryga dussinet miljarder på FoU varje år, Ericsson satsade 11 miljarder förra året, Volvo och Saab nästan lika mycket o s v.

Det säger sig självt att man måste vara beredd att satsa belopp av liknande storleksordning om man vill lägga grunden till nya framgångsrika internationella tillväxtföretag.

Behovet av riskinvesteringar för att åstadkomma industriell återväxt är således några tiotal miljarder per år – d v s några procent av BNP.

Idag satsas på sin höjd en miljard om året i Sverige.

Orsaken till att det krävs så stora resurser för att innovativa tillväxtföretag ska bli framgångsrika är att marknaden har internationaliserats i snabb takt under de senaste decennierna.

På den internationella marknaden av idag räcker det inte längre med en snilleblixt och en händig ingenjör.

Den produkt som ska bli framgångsrik måste kunna konkurrera omedelbart med japanska, tyska, taiwanesiska och andra produkter.

Det kräver senaste teknik, stora produktionsvolymer och kraftfull marknadsföring.

I september avser regeringen föreslå att man avsätter ett engångsbelopp på 6 miljarder till ett särskilt investeringsbolag som kan förse nya innovativa framtidsföretag med riskkapital.

Det är inte tillräckligt på sikt, men det är en bra början och kan ge en nödvändig utvärdering för framtida satsningar.

Det gäller emellertid att satsa dessa 6 miljarder så att de inte bara rinner iväg i ängsliga småposter till dåligt förberedda och dåligt utvärderade projekt.

Så har ofta skett med tidigare statligt och privat tillväxtkapital.

De fonder eller investmentbolag som bildas får följaktligen inte vara för små och de måste ha kunskaper om vad som krävs för internationell framgång. Sex fonder/bolag med olika inriktning med Industrifonden som förebild och med en miljard vardera i startkapital kunde vara en lämplig utgångspunkt.

När man väl placerat ut de statliga pengarna kvarstår emellertid följande frågor:

  1. Finns det tillräckligt bra projekt att satsa på och hur ska man i så fall finna dem?
  2. Var finns det kompetens att utvärdera utvecklingsprojekt av detta slag?
  3. Hur ska man få det privata kapitalet att satsa vidare på den grund som det statliga kapitalet har lagt?

Det här är en ödesfråga för Sverige. Idag är det de svenska storföretagen som ligger till grund för det svenska välståndet.

De flesta startades kring sekelskiftet. De kommer inte att leva för evigt. Många av dem har ju faktiskt redan dött.

Hur skulle Sverige se ut om ABB helt skulle flyttas utomlands, om Saab och Volvo går varvens öde till mötes och om skogsföretagen krymper ihop som gruv och stål har gjort?

Aapo Sääsk