ur Dagens Industri, 92-10-13
Sverige har länge haft en enastående konkurrenskraftig exportindustri. Höga löner och god offentlig service har inte varit något hinder. Tvärtom, det har varit en förutsättning. Industriell utveckling och välståndsökning är siamesiska tvillingar.
Även andra länder med höga arbetskraftskostnader har konkurrenskraftig industri. Inget industriland har gått under för att det haft för höga löner. Däremot är det många som idag går kräftgång på grund av “återhållsamhet.”
Grunden för företagsamheten i en marknadsekonomi är vinstmaximering. Kostnaderna måste hållas nere och när priset för en produktionsfaktor stiger förs resurser över till andra produktionsfaktorer.
När kostnaderna för arbetskraft ökar förs således resurser över till andra produktionsfaktorer – i modern industri framför allt till kunskap och teknik. Detta skapar långsiktig konkurrenskraft.
När kostnaden för arbetskraft går ned i jämförelse med konkurrenterna får företaget kortsiktiga framgångar men halkar så småningom efter i utvecklingen eftersom det satsar mindre på produktivitetsförbättringar än det annars hade gjort.
För att konkurrensutsatt industri ska bibehålla sin konkurrenskraft utan statlig inblandning måste dess reallönetillväxt följdaktligen ständigt vara minst lika stor som konkurrenternas.
Reallönetillväxt är emellertid inte bara en nödvändig förutsättning för konkurrenskraft. Höjda löner skulle också föra med sig att köpkraften ökade och arbetslösheten därigenom minskade, att intäkterna till den offentliga sektorn ökade utan ökat skattetryck och att resurser skulle föras över från spekulation till produktion.
Dessa grundläggande marknadsprinciper har skapat västvärldens välstånd.
Vem vågar stå för dem idag?
Aapo Sääsk