Teknikbörs bättre satsning
än lotto och tips

ur Ny Teknik, 92-03-26


Att starta ett nytt högteknikföretag kostar i genomsnitt 250 miljoner kronor. Eftersom vi behöver återväxt inom svensk industri är det pengar som är nödvändiga att få fram. Aapo Sääsk, civilekonom med femtons års erfarenhet av teknikutveckling, föreslår här tre vägar att få fram kapital till de nya teknikföretagen.

Det finns en romantisk uppfinnardröm i Sverige som går ut på att en duktig ingenjör arbetar på nätterna i sitt garage eller på sitt lab på någon högskola och utvecklar "ett världspatent".

Visst kan man börja pula i ett garage, och man får då kanske tillräckligt med stöd från uppfinnarföreningar, utvecklingsfonder och Nutek för att få fram en prototyp. Men sedan då?

Startkostnaderna för ett nytt teknikföretag i Kalifornien har enligt uppgifter i pressen bara under det senaste decenniet stigit från i genomsnitt 50 till i genomsnitt 250 miljoner kronor. Fanns det billigare projekt som kunde ge bra avkastning skulle man säkert satsa på dem. Förmodligen kostar det i stort sett lika mycket att starta ett nytt högtekniskt företag oavsett var i världen man startar del.

Självklart kan man välja mer eller mindre kapitalkrävande vägar för att lansera en ny produkt, process eller teknik, men inträdesnivån är hög. Så hög att dessa pengar inte går att uppbringa i Sverige idag.

Ett av de få ställen, kanske det enda, dit ett ungt svenskt teknikföretag i den här situationen kan vända sig är Industrifonden. Dess resurser är emellertid inte tillräckliga för det stora antal nya bolag som skulle behövas (1990/91 beviljades 282 MSEK). Industrifonden får dessutom bara finansiera 50 procent av företagets kapitalbehov. Den andra hälften måste finansieras på annat sätt.

Det måste således skapas ytterligare sätt att finansiera återväxten i svensk industri. Jag ska här beskriva tre tänkbara sätt:

För det första kan banker, försäkringsbolag och storföretag, upprätta särskilda investeringsbolag och satsa belopp som med deras mått mätt är relativt små - någon miljard var - men som skulle betyda mycket för ett nytt industri-Sverige.

Visserligen har det mesta i den här vägen gått dåligt tidigare; Landskronafinans, Malmöhus Invest, Uddevalla Invest, Bruksinvest - alla har de gjort samma fel: en blandning av oerfarna entusiaster och oengagerade toppnamn har satsat för lite pengar på för många projekt utan att ha gjort någon ordentlig utvärdering. De nya investeringsbolagen skulle kunna lyckas om de lär av de gamlas misstag.

För det andra borde det statliga stödet till teknikutveckling ha helt andra dimensioner. Inom EG finns det hela bolag och hela divisioner av storföretag som forskar för statliga medel.

På kontinenten ökar bidragen. Varför inte i Sverige? En bra början vore att ombilda löntagarfonderna till industriutvecklingsfonder.

För det tredje är det min erfarenhet att det finns en stor mängd småsparare som är intresserade av att satsa på nya teknikprojekt. Det kan gälla belopp från några tusenlappar upp till några hundra tusen.

Någon bank eller fondkommissionär kunde upprätta en särskild börs för högtekniska tillväxtföretag. Det borde vara minst lika legitimt att spekulera i den här typen av svårbedömda projekt som att köpa penninglotter eller tippa. Teknikbörsen kunde t o m vara en uppgift för Tipstjänst om bankerna anser sig "för seriösa".

Naturligtvis skulle varken banken eller Tipstjänst kunna ge några garantier för den här typen av investeringar men man skulle åtminstone rensa bort skojare från marknaden.

Men behövs det verkligen en sådan satsning på nya teknikföretag när vi i Sverige har så många väl etablerade och utomordentligt kompetenta storföretag? ABB satsar dryga dussinet miljarder på FoU varje år, Ericsson har satsat 11 miljarder under det senaste året, Volvo och Saab nästan lika mycket.

Men eftersom varje storföretag har en väl utmejslad profil en genomtänkt strategi och ett forskningsprogram som passar just den strategin, varken kan eller vill de engagera sig i alla nya teknikområden. Därför finns det alltid utrymme för nya företag.

Vi ska också komma ihåg att inget varar för evigt. Det gäller även svenska storföretag. Ser man exempelvis till de fem stora A:na Asea, Astra, Alfa-Laval, Atlas-Copco och Aga, vilka alla har lyst som solar under efterkrigstiden, är det bara Asea, och i någon mån Astra, som verkar ha kraften att omvandlas och utvecklas efter tidens krav.

Nog kan vi behöva ett par nya liknande företag. Det är glädjande med framgångar för Procordia, Ikea och Hennes & Mauritz, men svenska teknikers hjärtan klappar mest för teknikföretagen.

AAPO SÄÄSK


Copyright, 1996, Aapo Sääsk, Scarab