Ge tillväxtföretagen en egen lista
ur Dagens Industri, 92-12-10


För att åtminstone delar av det nya riskkapitalet ska hamna hos tillväxtföretagen krävs en offentlig lista, gedigen och opartisk genomlysning av affärsidé och utveckling och bättre bevakning av tillväxtföretagen i affärspressen.

Regeringen anser att Sveriges "grundläggande tillväxtproblem" är att vi har för få småföretag.

Ett stort eller ökande antal småföretag ger ingen garanti för att något av dem ska växa till sig och skapa sig en position i den internationella konkurrensen.

En del av våra internationella storföretag har börjat tackla av. Och de företag som vuxit till sig under efterkrigstiden är få och står idag sammanlagt för en andel av Sveriges export som är mindre än Volvos.

Ett tillväxtföretag måste kunna konkurrera på den internationella marknaden, annars blir det utkonkurrerat även på hemmamarknaden. År 1990 var den genomsnittliga exporthandeln inom exempelvis elektro-, maskin- och instrumentindustrin 73, 74 respektive 90 procent. Ett nytt tillväxtföretag måste sikta på över 90 procent. Gambro låg härom året på 97,3 procent.

För att bli internationellt konkurrenskraftigt krävs nästan undantagslöst att företaget ligger långt framme i tekniskt eller kunskapsmässigt hänseende. I samtliga industriländer lägger därför regeringarna stor vikt vid att stödja den vetenskapliga forskningen.

I många av de traditionella marknadsekonomierna och än mer i de mer statsberoende marknadsekonomierna i Asien, har regeringarna även omfattande program för att hjälpa igång nya företag som vill utnyttja forskningsresultaten.

I Sverige är detta stöd jämförelsevis svagt och de nu beslutade riskkapitalbolagen är avsedda att förbättra situationen. De ska privatiseras och vara strikt kommersiella. Just ordet strikt är illavarslande.

Om det vore lönsamt att satsa i nya högteknikföretag på strikt kommersiella grunder skulle aktörerna på marknaden redan ha gjort det. Då skulle det inte behövas några nya riskkapitalbolag.

Av riskkapitalbolagens 6,5 miljarder, kommer en viss del av kapitalet att ligga kvar i räntebärande papper och noterade aktier, en annan del kommer att satsas i hyfsat lönsamma lågteknikföretag som har varit igång ett tag och ser trygga ut, en del i konkursfärdiga företag som bankerna släpar in och någon stålman får i uppdrag att göra en "turn-around" med, en del i "kassakor", en del i fastigheter "för nu har de nått botten", en del i Management Buy Outs som föreslås av någons kusin, en del i undervärderade bolag som man sen kan slakta och så vidare.

Varför satsa i svårbedömda spjutspetsföretag som det tar tio år att utveckla - till en totalkostnad på kanske hundratals miljoner - när alla dessa spännande - och mycket billigare - kortsiktiga alternativ finns?

Det är bara den nya stiftelsen Industri- och nyföretagarfonden som kommer att satsa i spjutspetsföretag. Fondens kapital på 2,4 miljarder är emellertid långt ifrån tillräckligt.

Det är dessutom till större delen redan uppbokat. Det bör bildas flera liknande fonder. Överför gärna dessutom riskkapitalbolagens meningslösa pengar till liknande fonder.

Dessutom måste privat kapital lockas till spjutspetsföretagen. Det finns många institutionella placerare och privatpersoner som inget hellre vill än att satsa på spjutspetsföretag om det bara kunde ske i ordnade former - d v s i en fungerande marknad.

För att en sådan marknad ska fungera måste det för det första finnas en marknadsplats, d v s en offentlig lista.

För det andra måste det finnas en fristående och opartisk genomlysning av varje företag som söker finansiering. För det tredje måste informationen om företagen vara allmänt tillgänglig och spridd.

Någon liknande marknad för spjutspetsföretag har aldrig funnits. Det har inte heller behövts tidigare när konkurrensen på marknaden inte ställde samma krav.

Men det behövs idag om svensk industri ska fortsätta att vara internationellt konkurrenskraftig.

AAPO SÄÄSK


Copyright, 1996, Aapo Sääsk, Scarab