Alla vill ha högre löner - och det är tur det!

ur Beslutskraft! GODA NYHETER FÖR BESLUTSFATTARE Dec 93

De flesta av oss företagsledare drömmer ibland om lägre lönekostnader. Tänk vad lätt det vore att konkurrera om lönerna plötsligt sjönk till hälften!

Men naturligtvis skulle lönesänkningen bara ske i det egna företaget. En allmän lönesänkning skulle ju vara en mardröm. Den inhemska efterfrågan skulle snabbt gå i botten och skapa en depression av aldrig skådat slag och med löner i nivå med låglöneländer skulle vi snart nog ha en låglönelandsindustri.

De ekonomiska mekanismerna är så komplicerade att det som verkar vara självklart ofta är just tvärt om. Återhållsamhet vad beträffar löner kan till exempel betyda kalastrof för konkurrenskraften. Vem kunde väl tro det? Många ekonomer och ekonomijournalister knyter idag stora förhoppningar till den svenska industrins förbättrade kostnadsläge. Men det är missriktade förhoppningar. Visst är det sant att devalveringar och reallönesänkningar (återhållsamhet) förbättrar konkurrensförmågan på kort sikt, men samtidigt minskas tyvärr incitamenten för rationaliseringar och produktivitetshöjande investeringar, vilket urholkar produktivitet och konkurrensförmåga. Lägre lönekostnader leder inte nödvändigtvis till lägsta totalkostnad i produktionen. Det är inte länderna med de lägsta lönekostnaderna som är de framgångsrika industriländerna. Tvärt om. Statiskt sett säger lagen om tillgång och efterfrågan att lägre löner innebär lägre produktionskostnader, vilket ger bättre konkurrenskraft och även lägre arbetslöshet. I en dynamisk analys är det emellertid tvärt om. En svag löneutveckling leder till lägre rationaliseringsgrad, sämre konkurrenskraf't, utslagning och ökad arbetslöshet.

Ökande lönekostnader i relation till konkurrenterna är ett incitament till produktivitetshöjande investeringar, varigenom företagets konkurrenskraft och överlevnadsförmåga förbättras. Företagets konkurrenskraft mår bäst av en stadig reallöneutveckling.

Även kompromissen mellan företag och fackföreningar om att löneökningarna skall begränsas till löneutrymmet sänker omvandlingstrycket i näringslivet och försvagar konkurrenskraften på sikt. Samma sak gäller branschvis löneanpassning som leder till lägre löner i branscher där produktivitet och intjäningsförmåga är dålig, vilket i sin tur leder till att utslagningen av konkurrensoduglig verksamhet fördröjs och industrins totala konkurrensförmåga försämras. Bortsett från att ökande reallöner är nödvändiga för att motivera företagsledningarna till företagsförnyelse genom produktivitetsskapande investeringar, är de även nödvändiga för att skapa den motivation bland de anställda som krävs i ett kvalificerat näringsliv. Det är inte bara en tom slogan att den anställde är företagets viktigaste resurs.

Såväl för motivationen i näringslivet som för industrins långsiktiga produktivitet och internationella konkurrenskraft, är det således främjande med en stadig reallöneutveckling, som är jämnt fördelad över hela industrin. Vill man nödvändigtvis ingripa i lönebildningen vore den mest konkurrensbefrämjande åtgärden att höja de lägsta lönerna mer än genomsnittet. En stadig reallöneökning har även en dämpande effekt på vinstutvecklingen. Exceptionella vinster, ja även vinster som ligger över snittet i jämförbar verksamhet, medför enligt marknadslagarna att företagsledningen får mindre incitament för rationaliseringar och därigenom tappar mark i produktivitetsutvecklingen. En större del av samhällets resurser styrs härigenom över till improduktiva områden. Detta märker vi av vid varje devalvering.

Låga vinster är däremot främjande för industrins långsiktiga konkurrenskraft. Företagsledningen tvingas då att använda alla tillgängliga resurser för att rationalisera verksamheten. I den mån företaget måste låna pengar utifrån för att klara av konkurrenshöjande investeringar, styrs ytterligare andelar av samhällets resurser över i produktiva och konkurrensbefrämjande investeringar.

Såväl grundläggande ekonomisk teori som historisk erfarenhet visar att ständigt stigande löner och pressade vinster är främjande för industrins konkurrenskraft. Välståndet i Sverige och i andra industrialiserade samhällen har uppstått genom att motsättningen mellan aktieägarnas intressen för att optimera avkastningen på sin förmögenhet och de anställdas intresse att optimera ersättningen för sina arbetsinsatser, har fått ett relativt fritt spelrum och att intressena på olika sätt har varit i balans. I de länder där överklassen ensam lägger beslag på de ekonomiska resurserna och lyckas hålla majoritetens löner i botten, sker ingen utveckling.

En stark ekonomi kan inte utvecklas i en ankdamm. Starka lönekrav leder till starka rationaliseringar och strukturomvandlingar vilket i sin tur ställer nya krav på de anställdas insatser och kompetens, vilket i sin tur leder till nya krav på reallöneökningar. Skulle detta tryck underifrån upphöra, stagnerar tillväxten. Det är vad som händer i västvärlden idag. Återhållsamhet och nedskärningar kan inte få igång tillväxten. Själva begreppet tillväxt innebär en ökning av BNP och BNP är definitionsmässigt knutet till den totala lönesumman i samhället.

Den senare tidens dåliga löneutveckling och den senaste devalveringen riskerar att skada den svenska industrins långsiktiga konkurrenskraft allvarligt. Exportindustrin kommer att vissna efter en kort blomning och stora delar av hemmamarknadsindustrin kommer att konkurreras ut av utländska företag.

Vi företagare måste lära oss att leva med det faktum att löneökningar alltid främjar näringslivet som helhet, samtidigt som det svider i den individuelle företagarens plånbok. Här liksom i alla andra sammanhang gäller det att hitta den gyllene medelvägen.

Aapo Sääsk